Atlantöverfarten

Nada på väg västerut mot solnedgången och karibien

Så har vi nu gjort fast tamparna i St. George på Grenada och kan äntligen gå genom ruffen utan att krampaktgit behöva hålla oss med båda händerna. Känns nästan overkligt att stå på fasta land efter att ha korsat Atlanten, en sträcka som motsvarar Strömstad till Happaranda längst kusten T&R. Nu befinner vi oss i Karibien, målet för hela resan även om resan kanske är det stora målet.

Julafon firades innan avfärd med julmust, snapps och julklappar

Vi började vår överfart på självaste julafton. Avfärden blev väl inte riktigt som vi tänkt p g a att saker tar längre tid än man tror och att marinan i Mindelo hade en del väldigt konstiga regler (som att man fick inte köpa vatten om man inte var marina kund).
Vi kom altså iväg sent och sundet mellan öarna vid Mindelo är beryktat för sin venturieffekt (vindhastigheten ökar i sundet på grund av dess utformning) vilket gav oss 14-16 m/s och stökig sjö de första 10-20 sjömilen. Natten förlöpte dock sedan lugnt och dagen efter så kändes det att vi verkligen var iväg på vår Atlantöverfart.
De första ca. 400 NM satte vi kurs mot SW för att på allvar komma ner till passadvindsbältet som i år ligger extremt långt söderut. De första dagarna hade vi läns med varierande styrka och vi ägnade en hel del tid till att prova olika segelkombinationer men mest blev det spinnaker. Efter att ha provat ett antal olika segeluppsättningar så fastnade vi till slut för enbart en spriad genua med spribomen låst i alla riktningar. Denna segeluppsättning var stabil i alla väder, var möjlig att reva utan att gå fram på fördäck och gav oss tillräckligt med fart.

En av de kombinationer vi prövade, dock tog vi ner focken senare och körde på bara spriad genua

Efter fyra dagar la vi så om kursen till rakt västlig som vi sedan höll i resterande 15 dagar.
Redan första dagen efter att ha lagt om kursen nere i passadvindsbältet upptäckte vi att vågorna och dyningarna är det som påverkar livet ombord mest. Nada älskar att rulla från sida till sida och med dyningar och vågor från minst två olika håll hade vi för det mesta fullt upp med att hålla fast oss. Solen gör oss röd/bruna sjö rullningar gör oss blå/gula och av det sista har det varit mest av - Stina har jobbat fram jämn nyans av blått på ben och höfter...

Navigering är det inte så mycket tal om utan vi hade lagt upp en rutt med waypoints i GPS'en med en dagsetapp på ca. 120 NM varje dag, ett tempo som vi höll för det mesta. Vindrodret styrde båten i vått och torrt, dag som natt.

Hur har vi då fördrivit tiden?
Vi trodde nog att vi skulle ha mer ork att spela spel, lösa korsord och fundera över livet. Men faktum är att vardagen med vågor och vaktschema sliter så pass att det inte har blivit så mycket av detta. Vi har dock läst ett antal böcker var, spelat MIG tills vi kan alla frågor och lyssnat på musik och nedladdade POD radioprogram (spanarna, P3 dokumentär, sommarpratarna).

Fiske blev det inte så mycket av men vi fick en fin Mahi Mahi i början

Onsdagen den 12/1, 19 dagar efter vi lämnat Mindelo så siktade vi åter land - Grenada som ligger inbäddad i moln och regn så det är först när vi är 10 NM som vi ser bergskonturena.

Grenada är ligger dold bland molnen till höger, vi ser dock konturen så champagnen tas fram

På väg in mot St. George på Grenada

Vi tycker det har varit en ganska jobbig resa, inte seglingen, vädret eller samvaron på båten, utan mentalt. Vågorna och de begränsningar dessa innebär i rörelsefrihet och tankeverksamhet (ja de påverkar även detta) samt tristessen av ganska enformig segling med mycket "autopilot" sliter hårt på det mentala planet. Vi har diskuterat och kommit fram till att 10 dagar tycker vi är en lagom distans, efter det så börjar det tära mer än det ger. Vi skall väl också säga att en hel del av överfarten har präglats av det mycket tragiska besked om att Andreas mamma hastigt gått bort som vi fick bara några dagar in på överfarten och som nu gör att vi blir liggande i Grenada ett tag, då Andreas åker hem några veckor.