Blodigt slut på Dominica

Vi hade ett par trevliga dagar i Portsmouth. Söndag kväll var det barbeque på stranden, anordnad av "båtpojkarna" som är löst organiserade i en förening som bland annat sköter om säkerheten vid ankringsplatsen. Innan festen satt vi i sittbrunnen hos Lena och Thomas på "Space" tillsammans med det norska paret Erik och Britt från "Harry Z". Festen var mycket trevlig och vi träffade självaste Chris Doyle (känd för många som seglar här nere som författare till guideböcker). Tyvärr blev det ett antal för många rompunch's och måndagen spenderades mest i horisontalläge.

Rengöring av igenvuxen jolle där...

vårens (havs)tulpaner frodas...

Vi hyrde bil en gång till i Portsmouth för att se den norra delen av ön och hann med ytterligare ett trevligt vattenfall, djungelvandring med avslutande "pool" bad och lite allmän sightseeing på norra ön, mycket tillsammans med Andy och Mats på "Capella".

I regnskogen regnar det ibland

Det var en härlig tur på Indian river vid Portsmouth

Tyvärr så hade vi ganska grova dyningar som rullade rakt in i viken och gjorde de sista nätterna ganska obekväma. Innan det som blev sista natten på Dominica hade vi en plan som gick ut på att vi eventuellt skulle stanna en dag till och rida. Sista natten blev dock en mardröm och dagen efter fanns det ingen tanke på ridning utan vi drog vidare till Iles de Saints.

Klockan två på natten vaknar vi av ett fruktansvärt BRAK tätt följt av ytterligare en kraftig smäll. Vi far båda upp och tror att vårt ankare släppt och att vi ligger uppe på klipporna och slår i de hårda dyningarna. Vi satte på motorn och for upp på däck för att om möjligt tas oss bort från klipporna innan båten förstördes helt. När vi kommer upp visar det sig att vårt ankare inte alls släppt och att vi inte alls ligger på några klippor. Däremot har ankaret släppt för den 45-50 fots segelbåt som låg framför oss och de har gått rakt in i vår peke (sprötet längst fram) med sidan och sitter nu fast då vinden trycker på hårt. Hård vind och kraftiga dyningar gör att båda båtarna riskerar att skadas alvarligt om inget görs fort. I paniken som utbryter görs två stora missar.

Misstag nummer ett är det allvarligaste och kunde lätt ha slutat värre än det gjorde. I ett försök att få loss båtarna skjuter alla inblandade på med händer och fötter. Naturligtvis lyckas inte detta då vinden ligger på för hårt och i de kraftiga dyningarna klämmer Andreas foten mellan båtarna.

Regel nummer ett när det handlar om herrelösa båtar egna eller andras är "HÅLL HÄNDER OCH FÖTTER IFRÅN". Krafterna som är i verkan kan sällan upphävas med muskelkraft och medan en båt ofta är försäkrad och för det mest kan lagas, så är det inte alltid lika lätt att laga en hand eller fot.

Nu blev det "bara" ett rejält skärsår och en sittbrunn som såg ut som ett slakthus (går ann när det är fiskblod, inte lika roligt när det är ens eget).

Misstag nummer två kan väl skyllas på den stressade situationen. Av någon anledning startade inte den andra båten sin motor och när försöket att sära på båtarna med muskelkraft slutat som det gjorde så skriker mannen i den andra båten att vi skall backa (vi sitter fortfarande fast med vårt ankare). Tanken var naturligtvis att dra loss vårt ankare och sedan backa för att på så sätta dra isär båtarna.
Nu är det bara det att vi har ett väldigt bra ankare och till skillnad från den andra båten så har vi kollat att vårt ankare sitter. Trotts full back så tar det en halv minut innan ankaret till slut släpper och vi kan komma ifrån varandra. Deras båt glider förbi oss fortfarande utan motor och vi ser dem nästan krocka med nästa båt innan de till slut startar sin motor och tar kommandot över båten igen. Enklare hade varit att helt enkelt släppa ut på vår ankarlina vilket omedelbart hade särat på båtarna, men, men…

Vårt ankare satte sig direkt igen och vi låg inte allt för dåligt just då, så Stina ryckte ut med första hjälpen och tar hand om Andreas fot. Sedan ankrar vi om till en bättre plats och försöker uppjagade att gå och lägga oss igen, men det dröjer ett bra tag innan adrenalinet sjunkigt undan tillräckligt (och de smärtstillande tabletterna för en sargad fot slår till).

Morgonen efter ser vi den andra båten ge sig iväg direkt utan att ens höra hur det gått för oss och om vi hade några skador på båten (vilket vi som tur var inte hade), detta trots att Stina stod uppe i sittbrunn och att de tydligt såg henne. Vissa borde inte ha båt…

Med skadad fot var det inte tal om någon häst ridning dagen efter, utan vi gav oss iväg till ”Ile de Saints” där vi nu ligger, Andreas med foten i snyggt packet.

Vi lämnar Domenica med Andreas placerad i ruffen